Kustens folk

Det har bott svensktalande på båda sidor Östersjön under mycket lång tid och det är vägen över havet som har förenat dem. Men när Sovjetunionen och Tyskland stred om Estland under andra världskriget flydde många estlandssvenskar till Sverige. Flykten innebar att svenskbygden i Estland med rötter från 12-1300-talet ödelades.

Svenskbygderna i Estland

Det har gått tre kvarts sekel sedan de sista estlandssvenskarna lämnade sitt gamla hemland för att börja ett nytt liv i Sverige. År 1944, då Tysklands trupper bröt samman på östfronten, flydde 80 000 människor från Estland. Av de som flydde hamnade cirka 25000 i Sverige och då hade cirka 8000 estlandssvenskar redan kommit tidigare. Svenskbygderna i Estland blev därmed nästan helt utrymda. Estlandssvenskarna hade inte mycket med sig av personliga tillhörigheter när de kom till Sverige, men de förde med sig ett säreget kulturarv.

Kulturföreningen Svenska Odlingens Vänner återupptog ganska snart sin verksamhet i Sverige och har samlat bilder och dokument, föremål och dräkter från förr. Likaså dokumenterat det estlandssvenska kulturarvet i åtskilliga skrifter, exempelvis "En bok om Estlands svenskar". I och med Sovjetunionens upplösning och Estlands frigörelse blev det lättare att få kontakt med Estlands forna svenskbygder. Svenska Odlingens Vänner i Estland återuppstod år 2004 och är i dag en aktiv mötesplats för både estlandssvenskar och alla de svenskar som kommit till Estland efter landets återupprättade självständighet år 1991.

Det har funnits svenskar i Estland under mer än sex sekler. Den tidigaste bevarade urkunden som nämner svenskar i Estland är Hapsals (Haapsalu) stadslag från år 1294. Invandringen fortsatte under medeltiden och nya områden befolkades av svenskar. Så uppstod svenskbygderna: Nuckö, Ormsö, Odensholm, (norra) Dagö, Runö, Vippal, Korkis, Rågöarna och (senare) Nargö, de flesta bestående intill våra dagar. Dessutom bildades mindre svenska samhällen på många platser längs kusterna. Även staden Tallinn (Reval) hade ett betydande inslag av svenskar.

Varför bosatte sig svenskar i Estland?

Man vet inte riktigt varför dessa svenskar bosatte sig längs Estlands kuster men man vet att de första har kommit från Öland i början av 1200- talet och slagit sig ner på ganska magra marker, men med tillgång till goda fiskevatten och gräsrika strandängar. Flertalet svenskar kom till områden där de fick "svensk rätt", det vill säga personlig frihet. Det var områden som tillhörde kloster eller biskopsstift. Deras estniska grannar blev mer beroende av sina adliga herrar.

Genom reformationen på 1500-talet övergick kyrkans jord till staten. Efter det ryska anfallet år 1558, och efter långa strider kom Estland och större delen av Livland under svensk överhöghet. På 1600-talet överlät staten bygderna med fria svenska bönder till adelsmän, som inte beaktade böndernas rättigheter. Därmed hade feodalväldet hunnit ifatt de fria svenskarna och ett godsägarvälde byggt på livegenskap skapades.

Ännu värre blev 1700-talet och första hälften av 1800-talet med rysk överhöghet, då landet dessutom administrerades av det balttyska ridderskapet, utan större inblandning av den ryska centralregeringen. Om svenskarna hänvisade till sina frihetsbrev, blev de uppsagda från sina gårdar och ersatta med ester. På de mindre öarna var förhållandena drägligare. Runö och Nargö ägdes av staten; Odensholm och Rågöarna hörde visserligen till adelsgods, men dessa låg på fastlandet.

Under andra hälften av 1800-talet vände utvecklingen. Nya bondelagar begränsade godsägarens befogenheter, förbjöd kroppsstraff, gav bönderna kommunal självstyrelse, rese- och näringsfrihet och föreskrev inrättande av folkskolor. Viktigast blev möjligheten att friköpa bondgården från godset. Dessa friköp började i landets sydligare delar. I svenskbygderna finansierade man gårdsköpen genom att utöka odlingen av potatis och sälja denna i Finland eller Sverige från egna skutor.

Kontakter med Sverige och Svensk-Finland upprätthölls på olika sätt: svenska präster tjänstgjorde i svenskbygderna, skolundervisning bedrevs på svenska och talrika sjötransporter förekom mellan Sverige och Estland. Under åren 1920-43 fanns en svensk folkhögskola (Birkas) och under åren 1931-43 även ett svenskt gymnasium i Hapsal.

Estlandssvenska dialekter

Svenskan som talas på Ormsö är annorlunda än den svenska som talas i Sverige och Finland. Estlandssvenska hör till de östsvenska målen, men det är inte fråga om en enhetlig dialekt utan språket varierar mellan de olika områdena. Dialekterna har fått utvecklas nästan utan intryck från sverigesvenskan, och därför kan man hitta ålderdomliga uttryck och ord i estlandssvenskan. Faktum är att den svenska dialekten på Ormsö, som tidigare var estlandssvenskarnas kulturella högborg, är nästintill oförståelig för andra svensktalande.

Tä fagor mårja våre
mä sina fagor sol!
Så mike kutra orre,
så fagort göcken gol.

Orren kuttrar och göken galer i den estlandssvenske skalden Ätsve-Mats hyllning till den vackra kustnaturen i Aiboland, Estlands traditionella svenskbygd. Mats Ekman, som han egentligen hette, växte upp på gården Ärtsved i nuvarande Nuckö kommun. Han tillhörde sålunda aibofolke, 'öbofolket' – ett begrepp som på estniska blir rannarootsi, 'kustsvensk'. När Ätsve-Mats skrev sina dikter var estlandssvenskarna ännu ett livskraftigt minoritetsfolk i det självständiga Estland (1918–40).

Före första världskriget brukade man kalla estlandssvenskarna för kustsvenskar, men i dagsläget kallas de estlandssvenskar. När Estland åter blev fritt år 1991 kunde estlandssvenskarna återvända till sina forna hembygder. Då inleddes också arbetet med att återuppta den estlandssvenska identiteten och det svenska språket. År 1992 återupprättade Estland minoritetslagarna och år 2007 fick den svenska minoriteten i Estland en egen kulturförvaltning. En del fick tillbaka sina gårdar och numera har estlandssvenskar och deras ättlingar ofta sommarstugor i Aiboland, flera har också bosatt sig permanent.

I Tallinn kan du studera svenska på Gustav Adolfs-gymnasiet som är beläget centralt i staden. Annars kan du bege dig västerut till Nuckö på kusten, där ytterligare ett gymnasium erbjuder svenskspråkig undervisning. Föreningen Svenska Odlingens Vänner har ordnat aktiviteter för ungdomar med svenskarna ursprung och satt upp informationsskyltar runtom i Aiboland. 

Kustfolkets kulturcentrum

Kustfolkets kulturcentrum är dock inte i Tallinn utan i Hapsal. Hapsal är en liten stad med ungefär 10000 invånare, belägen på västkusten. Under sommarmånaderna flockas turisterna till staden som är känd för sina spahotell och stränder. Det tar en dryg timme att åka dit från Tallinn. En annan anknytning till Sverige vid sidan av estlandssvenskar är att Hapsal är barndomsstaden för Ilon Wikland som blev känd som illustratör av Astrid Lindgrens böcker. Hapsal har nu ett Ilon Wikland-galleri och Ilons sagoland, ett museum främst avsett för barn.

I Hapsal finns också Aibolands Museum som förvaltar och håller estlandssvenskarnas historia vid liv. På Aibolandsmuseet kan du bland annat se den 20 meter långa Aibotapeten, som illustrerar estlandssvenskarnas historia. Det första du ser är årtalet 1294, då de första estlandssvenskarna kom till trakten. Konstverket skapades av en grupp äldre damer som haft museet som mötesplats och den blev färdig till den svenske kungens besök år 2002. Det var varken det första eller det sista besöket av den svenska kungafamiljen i Estland. Den nuvarande kungen Carl XVI Gustaf besökte Estland för första gången år 1992 och hans dotter kronprinsessan Victoria kom på sommaren år 2018 och deltog i återinvigningen av Mariakapellet på Nargö. Estlandssvenskarna hade något av en tradition att skriva klagomål till den svenske kungen när godsägare inkräktade på deras rättigheter och friheter. Den senaste gången som estlandssvenskar reste till Sverige för att överlämna ett brev till kungen var år 2013. Det var emellertid inte något klagomål utan snarare en hälsning och ett meddelande om hur estlandssvenskar hade det i Estland.

Aibolandsmuseet är också en av få platser där du fortfarande kan höra någon variant av de estlandssvenska dialekterna. Estlandssvenska utgör tillsammans med de svenska dialekterna i dagens Finland det dialektområde som kallas östsvenska mål. Estlandssvenskan är långt ifrån ett enhetligt mål och man brukar därför dela in den i fyra dialektregioner. Det finns ett rejält material med bland annat inspelningar av dialekterna på Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.

Exempel på estlandssvenska lånord:
Kärdla: Kärrdal (största orten på Dagö)
Julla: jolle
Kepp: käpp
Tont: spöke (sannolikt av svenskans tomte)
Stormor: 'mormor, farmor'
Stiöłp: 'dörrpost'
Snysstubak: 'snus'
Rokłas: 'harkla sig'

På Ormsö (Vormsi) kan du se märkligt många solkors på kyrkogården. Ingen annanstans finns det så många som på Ormsö (350 stycken). Mellan den medeltida S:t Olavs kyrka och kyrkogården står ett av de få minnesmärken efter de stupade i det estniska Frihetskriget som inte förstördes under sovjettiden. Kanske för att texten var på svenska och den invaderande främmande makten inte förstod vad det var för något. Du kan bekanta sig med Ormsösvenskarnas liv på hembygdsgården i Sviby där Ormsö hembygdsförening har inrättat ett litet museum.

Nuckö blev ett center för estlandssvenskar i början av 1900-talet – alla viktigare estlandssvenska organisationer grundades just här. Pürksi (Birkas) herrgård i centrala Nuckö fungerade under 1920-och 1930-talet som det svenskspråkiga Birkas folkhögskola där estlandssvenska ungdomar fick kunskaper om modernt jordbruk och hushållning. Mitt emot Nuckö kyrka ligger pastoratet, en av de äldsta träbyggnaderna i Estland.

Nära Nuckö ligger ön Odensholm och enligt legenden heter ön så eftersom den nordiske fornguden Odin skulle ha flugit dit för att dö. År 1939 tvingades samtliga sju familjer på Odensholm att lämna sin ö när sovjetiska armébaser skulle byggas där. Men i dag har Odensholmsbornas ättlingar låtit konservera ruinerna efter Jesu kapell på ön så att gudstjänster kan hållas ute i det fria på sommaren.

Som på Odensholm finns det bara ruiner kvar av den estlandssvenska bebyggelsen på Stora och Lilla Rågö. En av anledningarna till förstörelsen var att Rågöarna under sovjettiden användes för militärövningar. Odensholm och Rågöarna har invånare på nytt efter att ha stått öde i flera årtionden.

Den mest avlägsna estniska ön är Runö (Ruhnu) i Rigabukten som ligger närmare den lettiska kusten än Estland. Legenden berättar hur Runösvenskarna på 1920-talet skulle bestämma sig om ön borde tillhöra Estland eller Lettland. Det var sälar och kvinnor som tippade vågen till Estlands fördel. Runöborna livnärde sig på säljakt och de bästa jaktområdena låg på den estniska sidan. Estland hade även andra estlandssvenska områden där öns manfolk helst sökte kvinnor att gifta sig med. Trots att Runö är en liten ö har den två kyrkor alldeles invid varandra. Träkyrkan från 1600-talet är den äldsta bevarade träkyrkan i Estland. När den blev för trång för Runös befolkning byggde man i början av 1900-talet en stenkyrka bredvid den. På kyrkogården kan du se ovanliga kors med tak – den som kan tolka deras utseende vet direkt om graven tillhör en man eller en kvinna.

Huset på Kohrsgården är den sista ursprungligt bevarade mangårdslängan på Runö. Gården skänktes till staten av Runösvensken Tomas Dreijer år 2008 och är nu öppen för besökare.

Gammalsvenskby är den ukrainska by där det talats svenska sedan 1700-talet. Det var tsarinnan Katarina den stora som flyttade estlandssvenskar från Dagö (Hiiumaa) till en plats vid nedre Dnepr. Dialekten hölls så intakt genom århundradena att det inte lär ha varit något problem för Dagösvenskar och Gammalsvenskbybor att förstå varandra. I dag är det dock bara ett fåtal svenskättlingar kvar i Ukraina, och få av dem kan mer än ett par ord svenska.

Allt fler immigranter från Sverige, finlandssvenskar, estniska svensklärare med flera, har hittat till S:t Mikaelskyrkan i Gamla stan i Tallinn. Kyrkan som under sovjettiden användes som idrottssal har återinvigts och gudstjänster på svenska hålls varje söndag. Vid kyrkan finns även ett litet museum där du kan se kyrkoföremål som svenskar år 1944 tog med sig till Sverige och som nu har återlämnats till hemlandet. Att vara församlingsmedlem är inte ett krav eftersom kyrkan öppnar sina dörrar också för övrig svenskspråkig verksamhet.