Tallinn – en scen för myter och legender

Tallinn är en mytomspunnen medeltida scen, full av myter och legender. En del gamla, en del nya. Tallinns gamla stadskärna är ett enda stort, levande museum och staden är särskilt spännande för historieintresserade. De slingrande gränderna i de äldsta delarna av Tallinn bjuder på fängslande historia, myter och legender – och kanske ett och annat spöke!

Spökvandring i Tallinn

År 1219 nämns Tallinn för första gången i skriftliga källor, men sedan långt innan har staden varit en plats för spännande myter och legender. En av de mest händelserika gatorna är Andegatan (Vaimutänav) i den Gamla staden där de boende bergfast trodde på att de hemsöktes. Nyare historier – från så sent som 1990-talet – berättar om spöknunnor i Gustav Adolfs-gymnasiet och en munkliknande figur som sitter och dricker vin i Jungfrutornet vid den Danske kungens trädgård. Platsen med flest antal rapporterade incidenter är Korta benets porttorn. Under årens lopp har folk upprepade gånger sett ett par munkar, en kvinna i en gammaldags klänning, och till och med en spökhund. Gamla stadens mest berömda hemsökta hus ligger på Rataskaevu 16, där djävulen själv höll sin bröllopsfest enligt legenden. Hur som helst, huset har i århundraden förknippats med oförklarliga väsen mitt i nätterna och under de senaste åren med mystiska, bultande fotsteg på husets trätrappa.

Vill du höra mer om legender, sjukdomar, mord och spöken i Tallinn kan du följa med på historiska vandringar eller spökturer i Tallinns Gamla stad. Frågan är bara... vågar du följa med? Tallinns äldre stadskärna är en perfekt plats för nervkittlande och historiska upplevelser. Det interaktiva museet Tallinns Legends är också ett måste för de historieintresserade, ung som gammal. Här väntar kusliga och underhållande upplevelser du sent ska glömma. I Tallinn kan du också besöka gamla bastioner som bjuder på äventyr för hela familjen. I de hemlighetsfulla gångarna i exempelvis Kiek in de Kök kan du antingen följa med på en guidad rundtur eller besöka på dem egen hand. Under festivalen Gamla Stans Dagar i Tallinn kan du också bekanta dig med livet under medeltiden i staden.

Gubben i sjön

Den som flyger till Tallinn, landar på Lennart Meri Tallinn Airport (Tallinns Internationella flygplats). Den byggdes ursprungligen för de Olympiska sommarspelen år 1980. Flygplatsen ligger vid landsvägen till Tartu och Ülemistesjön. Där bor enligt legenden Järvevana (Gubben i sjön). En gång om året, på nyårsafton, lämnar Järvevana sjön och beger sig ner till staden. Så fort han får se någon stadsbo, frågar han: "Har staden byggts färdig än?" I flera århundraden har han fått samma svar: "Nej, staden är fortfarande inte färdigbyggd. Man bygger ännu..." Stadsborna vet att så fort de byggt färdigt, kommer Järvevana att släppa ut vattnet ur Ülemistesjön. Då kommer alla hus och människor i staden att dränkas. Därför bygger de vidare. Den gamla historien har använts för att förklara och försvara varför man fortsätter att bygga ut Tallinn.

Den här legenden känner de flesta ester till. Mindre känt är dock att Ülemiste-sjön har översvämmat Tallinn flera gånger på riktigt. En av de stora översvämningarna inträffade enligt historiska skrifter den 5 juni år 1867, när Ülemiste-vattnet bröt igenom barriärformade jordvallar och tryckte ner föregångaren till nuvarande Tartu-motorvägen nerför kullen. Beskrivningen av mängden vatten visar att vattnet steg cirka 1,8 meter på en kvart på Maakrigatan i centrum, samt att en djup flod forsade fram utmed gatan.

Tallinns två ben

Tallinns Gamla stad är uppdelad i två tydliga delar: nedre staden och övre staden som kallas Domberget (Toompea på estniska). Enligt estniska nationaleposet "Kalevipoeg" begravde Linda sin hjältemake Kalev på Domberget. För att hedra hans minne staplade hon sten på sten, fast hon var havande med hans barn. Stenarna bildade Domberget. Linda skulle egentligen ha byggt graven ännu högre. Men när hon skulle bära dit ett granitblock, snubblade hon och orkade inte lyfta blocket igen. Hon satte sig ned och grät. Tårarna bildade Ülemistesjön.

Domberget är och har varit maktens borg där adeln hade sitt säte i Tallinn och nedanför låg köpmännens och folkets stad. Båda stadsdelarna är omgivna av sin egen försvarsmur. Mellan adelns och folkets städer fanns bara två vägar kända som Tallinns två "ben" – det pittoreska Långa benet (Pikk jalg på estniska) och det Korta benet (Lühike jalg). De gav upphov till talesättet att Tallinn haltar, eftersom hon har olika långa ben. Flertalet besökare i Tallinn föredrar att klättra upp till Domberget via ett av "benen" och sen ner igen längs det andra. 

Läskiga Hjulbrunnsgatan 16 och Rataskaevugatan 16

Gatan bär sitt namn efter brunnen som ligger i gatan. Trots brunnshjulet som gav gatan dess officiella namn kallades brunnen i folkmun för "kattbrunnen". Det berättades om en vattentomte som bodde i djupet. Han krävde offergåvor minst en gång om året för att inte torrlägga stadens brunnar. Så invånarna började slänga ner döda och vanskapta djur till tomten, framför allt avlidna katter och så fick brunnen sitt öknamn. Man slutade använda brunnen vid mitten av förra århundradet.

Ägaren till ett hus på gatan Rataskaevu 16 hade en gång varit rik, men slösat bort sin förmögenhet. Förtvivlad beslöt han att ta sitt liv. I samma ögonblick trädde en främling in i rummet och bad värden om tillstånd att fira bröllop kvällen efter. Han ville låna övervåningen och lovade att betala bra. Ja, en förmögenhet skulle ägaren få. Främlingen ställde dock ett villkor. Ingen fick tjuvtitta på festen. I så fall skulle ägaren inte få en enda peng och tjuvkikare skulle dö. Värden sade ja. Följande kväll anlände den ena vagnen efter den andra med gäster till festen. Trapporna knarrade när gästerna anlände, fönstren lystes upp och från övervåningen strömmade sagolik musik ut. När klockan slog ett på natten tog festen slut – precis som främlingen sagt. Värden var lycklig. Han som hade skulder över öronen, skulle äntligen kunna betala dem. Sedan skulle han hålla näsan över vattenytan. Men just när han skulle gå och lägga sig, fick han höra att en av hans tjänare dött. Innan han drog sin sista suck hade han förklarat att han sett djävulen fira bröllop.

Sagan om Olaikyrkan

Där Pikkgatan närmar sig sitt slut, reser sig Olaikyrkan (Oleviste). Dess spira har genom seklerna varit en ledstjärna för sjöfarande på Finska viken. Kyrkan nämndes för första gången i skrift år 1267. Sedan dess har den brandhärjats flera gånger. Varje gång spiran byggts upp igen, har den blivit lägre. Åren 1449-1625 var Olaikyrkan världens högsta byggnad. Under år 1840 var den högst i Tsarryssland. Kyrkans spira var som högst 159 meter. Numera når spiran "bara" 124 meter.

I en nisch i kapellet kan du se ett skelett på vars bröst en padda hukar sig medan en orm slingrar sig runt hjässan. Det ska symbolisera tillvarons förgänglighet. Skelettet, paddan och ormen återkommer i en legend. Enligt den ville stadsborna bygga den vackraste kyrka som mänskligheten hade skådat. De letade efter en byggmästare som vore värdig detta uppdrag och fann till slut den unge jätten Olev. Han krävde tio tunnor guld för bygget. Eftersom stadsborna inte hittade någon annan byggherre, tvingades de tacka ja. Olev tillade att han inte skulle ta ett enda uns betalt, om någon stadsbo lyckades ta reda på hans namn, innan kyrkan stod klar.

Olev satte igång och kyrkan blev vackrare än stadsborna kunnat drömma om. Spiran tycktes sträcka sig ända upp till himlen. Olev talade inte med någon stadsbo och så fort han byggt färdigt för dagen, skyndade han sig hem till hustrun i orten Haljala. Haljala ligger flera mil bort, men Olevs magiska stövlar hjälpte honom att ta milslånga kliv. När han skulle äta, gick han ibland ända till Narva för att få lugn och ro. När kyrkan stod så gott som färdig, blev stadsborna allt oroligare. De saknade guld att betala med. Därför sände de en spejare till Haljala. En dag fick han höra Olevs hustru vagga deras nyfödda: "Sov, min lilla, sov. Snart kommer Olev hem med så mycket guld att det räcker för att köpa månen!" Spejaren skyndade sig tillbaka till Tallinn. När han kom fram återstod bara att resa korset överst på spiran. Olev hade klättrat dit upp.

Plötsligt ropade spejaren "Se upp, Olev, korset börjar luta!". Olev vacklade till och innan han funnit något att hålla sig i, föll han till marken. När den olycksalige byggherren slog i gatan och dog, hoppade en groda ut ur hans mun och följdes av en orm. Sedan dess har kyrkan burit sitt namn efter byggherren. Enligt legenden alltså – i verkligheten är den helgad åt Norges skyddshelgon, Olav den helige.