Ilon Wikland- en svensk konstnär med estniska rötter

Källa: Arvo Tarmula

Ilon Wikland- en svensk konstnär med estniska rötter

År 2020 är det 76 år sedan Ilon Wikland anlände som ensamkommande flyktingbarn från Estland till Sverige. Astrid Lindgrens favoritillustratör har i år firat sin 90-års dag och att hon varit verksam i 66 år som bilderboksillustratör.

Hapsal i Estland- Bullerbycharm vid kusten! På estniska heter staden Haapsalu och ligger på Estlands västkust innanför ön Dagö drygt 10 mil från huvudstaden Tallinn.

Bild: Visit Estonia

Hapsal eller "Asplunden", som namnet betyder på estniska, är en trevlig gammal kurort med många trähus ca 100 km väster om Tallinn. Alla svenskar känner sig märkligt hemma i staden eftersom så många av Astrid Lindgrens böcker har illustrerats av Ilon Wikland som växte upp hos sin farmor och farfar "i det gula huset vid kyrkan".

Trähuskvarteren där hon växte upp påminner om bilderna i böckerna om Lotta på Bråkmakargatan eller Bröderna Lejonhjärta, med vedtravar, körsbärsträd och sneda hus i glada färger. Medeltidsborgen ser precis ut som Mattisborgen i Ronja Rövardotter. Sevärda är också sommarrestaurangen i societetshuset och tsarens järnvägsstation, båda klenoder i trä som står fint renoverade idag. Till järnvägsstationen anlände den 8-åriga Ilon ensam med tåg från Tallinn år 1938 med bara sin älskade hund Tito vid sin sida och i Hapsal stannade hon till den 22 september år 1944.

Ilons första minne är när hon blev skjuten. Hon kan tala om att det inte gjorde ont att bli skjuten. Hon var tre år gammal när hennes morbror "som inte var helt klar i huvudet" vådasköt henne och ärret finns kvar även idag strax till vänster om nyckelbenet. Fram till olyckan bodde Ilon hos sin mormor i staden Tartu där hon föddes år 1930. Sedan hämtade hennes mamma henne till Tallinn. "Jag måste ha fått mat för jag överlevde ju, men alla minnen är borta fram tills jag blev sex år och fick min hund Tito," har hon berättat. Ilon var ingen deppig flicka, hon hade alltid kompisar och hon hade sin hund.
När hon var åtta år skilde sig föräldrarna - hennes far gifte om sig och hennes mor flyttade till Italien. Ilon och Tito fick ensamma resa med tåg till farmor och farfar i Hapsal. Ingen visste och väntade att Ilon skulle komma till den långa perrongen på Hapsals järnvägstation men lyckligtvis var det kuskar framför stationen och hon visste att hon skulle till ryskortodoxa kyrkan där farfadern var kantor och att han och farmor bodde i huset med fyra rum som ligger intill.

Hapsal har en fin järnvägsstation med Norra Europas längsta överbyggda perrong från 1907, byggd för att betjäna tsaren och hans hov. Och till denna långa perrong anlände 8-åriga Ilon med sin hund Tito vid sin sida.

Bild: Visit Estonia

Ilon Wikland har givit ut flera bilderböcker om sitt liv och den första, "Den långa, långa resan" ( 1995) berättar om hennes ankomst till farföräldrarna i Hapsal, om det trygga och barnvänliga livet där, men också om hur soldater och våldsamma, hotfulla krigshandlingar avlöser varandra och om flykten till Sverige. Staden Hapsal presenteras i boken, och på bokens omslag syns den långa järnvägsperrongen: "Å, det var så vackert där! Det var en sån där liten stad som man kunde springa omkring i precis som man ville, och när man kan det är man ju lycklig!" Boken är skriven tillsammans med Rose Lagercrantz, och sattes år 2017 upp som föreställning på Stockholms Operan.

Farmor och farfar och Tito – De var de viktigaste i hennes liv, det är tack vare dem som hon blev den hon är, har Ilon berättat. Lyckligtvis har hon flera svartvita bilder av dem. Farföräldrarna var båda lärare och det var ordning och reda.

Här ovan ser man farföräldrarnas hus i hörnet av Linda och Rüütligatan. Där Ilon tillbringade mycket av sin tid under 1930-talet.

Bild: Visit Estonia

"Sen blev det ju krig och ryssarna tog över och inrättade ett militärt flygfält på området. De sköt Tito två gånger – första gången gick skottet genom tassen så att han haltade hem på tre ben. Andra gången sköt de ihjäl honom", har hon berättat.
Under sovjettiden var staden stängd för utomstående. När Hapsal återlämnades 1991 var förfallet nästan totalt. Under åren som gått har staden repat sig och börjat återta sin position som pittoresk liten kurort.

År 1944, samma dag som Röda armén erövrade Tallinn, lämnade den fjortonåriga Ilon Wikland det gula huset i Hapsal, för att fly med en tvåmastad segelbåt till Sverige. Farföräldrarna själva var för gamla för att följa med och det blev sista gången som Ilon såg dem. Hennes far hade redan flytt till Sverige med sin nya fru utan att ta dottern med. Hon har sagt att hon inte minns mycket av resan men det var dålig luft i båten så hon höll sig uppe på däck och det var dåligt väder. När ett stort fartyg dök upp blev alla livrädda men det visade sig vara svenskt. De kom till Furusund och hon kände sig mycket lycklig.
I Stockholm började hennes liv om ännu en gång. Hon flyttade in hos sin faster som var konstnär och fick genom henne en elevplats på en konstskola. Hon utbildade sig på Konstfack och Signe Barths målarskola.

Ilon Wikland har målat hela sitt liv. Hennes mamma var konstnär, hennes moster var konstnär och hennes faster var konstnär så det har alltid funnits material för henne att teckna. Det var det enda hon kunde göra när hon anlände till Sverige. 

Hapsals Biskopsslott blev centrum i Saare-Lääne biskopssrike vid grundandet på 1200-talet och är en av de bäst bevarade fästningarna i Estland. Borgen var under en tid svensk och är delvis byggd av svenskar och är förebild till Mattisborgen i "Ronja Rövardotter".

Bild: Visit Estonia

Ilon gifte sig 21 år gammal med marinofficeren Stig Wikland, så småningom födde hon sin första dotter och stannade hemma med barnet. Det blev totalt fyra döttrar som aldrig fått lära sig estniska för att Ilon trodde aldrig att det skulle bli möjligt att återvända till Estland.
Maken, sändes iväg till havs för en längre tid i tjänsten. Ilon blev ensam hemma med sin lilla dotter. Hon hade inget arbete och ont om pengar. Men Ilon hade sina teckningar och en stark vilja. En vacker dag plockade hon ihop några teckningar i en mapp, lade dottern i barnvagnen och begav sig till förlaget Rabén & Sjögren som låg på Tegnérgatan 28 i Stockholm. Astrid Lindgren började arbeta på förlaget 1946. Hon var anställd som redaktör och var under många år ansvarig för barnlitteraturen.

Ilon visste vart hon skulle gå. Och hon visste vem hon skulle gå till. En gammal kurskamrat till Ilon från bokformgivar- och reklamskolan arbetade numera på Rabén & Sjögren. Med henne hade Ilon rådgjort. Vännen visste att Ilon kunde rita och hade gett henne rådet att komma till förlaget och besöka Astrid Lindgren.
Så träffades den 23-åriga Ilon och den 45-åriga Astrid, som vid det laget redan publicerat flera böcker. Det blev ett livsavgörande och omvälvande möte.

Åren gick och Ilon Wikland bestämde sig för att bli svensk medborgare, och det blev så småningom möjligt att besöka vissa delar av Estland. Så hon kom tillbaka, första gången år 1987, då hon besökte Tallinn med en turistgrupp, och bodde på Viru Hotell i Tallinn. 

Nästa besök var i september 1989. Vid den tiden hade man förstått att Ilon Wikland var est. En utställning hölls i Kadriorg. Arrangörerna var intresserade av om Astrid Lindgren kunde komma. Astrid kom med och den svenska konsuln i Moskva tog damerna med i sin bil till Hapsal . Det ordnades en fin mottagning i stadens Bibliotek och många stadsbor kom för att hälsa Ilon, men hon ville bara veta om deras hus och kyrkan fortfarande fanns kvar. Båda var fortfarande kvar, 45 år efter att hon hade lämnat staden, de finns att se även idag! 

Ilon Wikland år 1993 med sina fyra döttrar i Hapsal. Från vänster: Helene, Anna, Fredrika, Ilon själv och Birgitta.

Bild: Arvo Tarmula

I en svit bilderböcker, utgivna mellan 1995 och 2007, har barnboks- illustratören och bildkonstnären Ilon Wikland (f. 1930) skildrat sin uppväxt i Estland och sin flykt till Sverige. Efter- Den långa, långa resan (1995) kom Sammeli, Epp och jag (1997), med text av Ilon Wikland själv, samt I min farmors hus (2005) och Potatisbarnen (2007), båda med text av Barbro Lindgren.

Ilons Sagoland är ett besökscentrum för barn och där finns bl.a. en fantastisk samling av illustrationsoriginal, omslag och skisser och förstudier.

Bild: Visit Estonia

År 2006 invigdes Ilon Wiklands eget sagomuseum "Ilons Sagoland" i Hapsal. Wikland donerade cirka 800 originalillustrationer till den estniska staten. Illustrationerna från bl.a. Bröderna Lejonhjärta, Madicken och Lotta på Bråkmakargatan hänger idag på museet, som heter Ilons Sagoland, och som ligger alldeles nära Ilons farmors hus Lindagatan 2. Museet har senare byggts ut till ett pyssel- och äventyrscentrum för barn och är idag ett av Hapsals största turistmål. Även den gula träväskan, som var den enda ägodel som Ilon Wikland fick med sig till Sverige, finns nu på museet i Hapsal.

Ilon Wikland har sagt att liksom alla ester som flydde har hon dåligt samvete för att hon kom undan de 50 åren under Sovjettiden. Att ca 800 original illustrationer hamnade i Hapsal i Estland är Ilon Wiklands sätt att ge något tillbaka till landet och staden hon lämnade och de finns idag på museet som bär hennes namn.

Bild: Visit Estonia

Ilon Wikland lärde sig svenska först i Sverige, hennes modersmål är estniska. Men faktum är att Hapsal ligger i den del av Estland där det svenska språket var livskraftigt ända fram till andra världskriget. Området längs Estlands nordvästra kust, och öarna utanför, kallas på estlandssvensk dialekt för Aiboland – öbornas land. Svenskan har en urgammal historia på båda sidor av Östersjön.

I Hapsal finns också Aibolands museum som har grundats för att bevara estlandssvensk kultur och historia. År 2020 var Hapsal med omnejd utvald som årets matdestination

För inte alltför länge sedan bodde tusentals estlandssvenskar längs med den estniska västkusten, Aiboland. I dag finns bara några hundra kvar. Konstverket Aibotapeten skapades av en grupp äldre damer i Hapsal och illustrerar estlandssvenskarnas över 700-åriga historia i området och den finns på Aibolands museum i Hapsal.

Bild: Visit Estonia

Visste du att den vackra filmen "Helene" om den berömda finska konstnären Helene Schjerfbecks (1862–1948) liv som år 2020 har visats på biograferna, till stor del är inspelad i Estland och i Hapsal där de flesta utomhusscenerna är inspelade. Klaus Härös film "Fäktaren" från år 2016 har också spelats in i Hapsal.

Uppdaterad senast: 29.12.2020

Tema: Västra Estland