Kustens folk

Källa: Visit Estonia

Kustens folk

  •   Källa: Danel Rinaldo

Det har bott svensktalande på båda sidor Östersjön under mycket lång tid och det är vägen över havet som har förenat dem. Men när Sovjetunionen och Tyskland stred om Estland under andra världskriget flydde många estlandssvenskar till Sverige. Flykten innebar att svenskbygden i Estland med rötter från 12-1300-talet ödelades.

På Runö levde man på jordbruk och fiske

Photo by: Danel Rinaldo, Visit Estonia

Snart har det gått ett halvt sekel sedan de sista estlandssvenskarna lämnade sitt gamla hemland för att börja ett nytt liv i Sverige. År 1944, då Tysklands trupper bröt samman på östfronten, flydde 80 000 människor från Estland. Av de som flydde hamnade ca 25 000 i Sverige och då hade ca 8 000 estlandssvenskar redan kommit tidigare.

Svenskbygderna i Estland blev därmed nästan helt utrymda Estlandssvenskarna hade inte mycket med sig av personliga tillhörigheter när de kom till Sverige, men de förde med sig ett säreget kulturarv. Kulturföreningen Svenska Odlingens Vänner återupptog ganska snart sin verksamhet i Sverige och har under de snart 50 år som gått samlat bilder och dokument, föremål och dräkter samt dokumenterat det estlandssvenska kulturarvet i åtskilliga skrifter av vilka "En bok om Estlands svenskar" kommit ut med fyra delar I och med Sovjetunionens upplösning och Estlands frigörelse blev det lättare att få kontakt med Estlands forna svenskbygder. Svenska Odlingens Vänner i Estland återuppstod 2004 och är idag en aktiv mötesplats för både estlandssvenskar och alla de svenskar som kommit till Estland sedan landets återupprättade självständighet 1991.

Det har funnits svenskar i Estland under mer än sex sekler. Den tidigaste bevarade urkunden som nämner svenskar i Estland är Hapsals stadslag från 1294. Invandringen fortsatte under medeltiden och nya områden befolkades av svenskar. Så uppstod svenskbygderna: Nuckö, Ormsö, Odensholm, (norra) Dagö, Runö, Vippal, Korkis, Rågöarna och (senare) Nargö, de flesta bestående intill våra dagar. Dessutom bildades mindre svenska samhällen på många platser längs kusterna. Även staden Tallinn (Reval) hade ett betydande inslag av svenskar.

Glad stämning vid midsommarfirandet på Ormsö

Photo by: Henry Viiret

Man vet inte riktigt varför dessa svenskar bosatte sig längs Estlands kuster men man vet att de första har kommit från Öland i början av 1200- talet och slagit sig ner på ganska magra marker, men med tillgång till goda fiskevatten och gräsrika strandängar. Flertalet svenskar kom till områden där de fick "svensk rätt", dvs personlig frihet. Det var områden som tillhörde kloster eller biskopsstift. Deras estniska grannar blev mer beroende av sina adliga herrar.
Genom reformationen på 1500-talet övergick kyrkans jord till staten. Efter det ryska anfallet 1558, och efter långa strider kom Estland och större delen av Livland under svensk överhöghet.
På 1600-talet överlät staten bygderna med fria svenska bönder till adelsmän, som inte beaktade böndernas rättigheter. Därmed hade feodalväldet hunnit ifatt de fria svenskarna och ett godsägarvälde byggt på livegenskap skapades.

Ännu värre blev 1700-talet och första hälften av 1800-talet med rysk överhöghet, då landet dessutom administrerades av det balttyska ridderskapet, utan större inblandning av den ryska centralregeringen. Om svenskarna hänvisade till sina frihetsbrev, blev de uppsagda från sina gårdar och ersatta med ester. - På de mindre öarna var förhållandena drägligare. Runö och Nargö ägdes av staten; Odensholm och Rågöarna hörde visserligen till adelsgods, men dessa låg på fastlandet.
Under andra hälften av århundradet vände utvecklingen. Nya bondelagar begränsade godsägarens befogenheter, förbjöd kroppsstraff, gav bönderna kommunal självstyrelse, rese- och näringsfrihet och föreskrev inrättande av folkskolor. Viktigast blev möjligheten att friköpa bondgården från godset. - Dessa friköp började i landets sydligare delar. I svenskbygderna finansierade man gårdsköpen genom att utöka odlingen av potatis och sälja denna i Finland eller Sverige från egna skutor.

Kontakter med Sverige och Svensk-Finland upprätthölls på olika sätt: svenska präster tjänstgjorde i svenskbygderna, skolundervisning bedrevs på svenska och talrika sjötransporter förekom mellan Sverige och Estland. Under åren 1920-43 fanns en svensk folkhögskola (Birkas) och 1931-43 även ett svenskt gymnasium i Hapsal.

Svenskan som talas på Ormsö är annorlunda än den svenska som talas i Sverige och Finland. Estlandssvenska hör till de östsvenska målen, men det är inte fråga om en enhetlig dialekt utan språket varierar mellan de olika områdena. Dialekterna har fått utvecklas nästan utan intryck från sverigesvenskan, och därför kan man hitta ålderdomliga uttryck och ord i estlandssvenskan. Faktum är att den svenska dialekten på Ormsö, som tidigare var estlandssvenskarnas kulturella högborg, är nästintill oförståelig för andra svensktalande.

Tä fagor mårja våre
mä sina fagor sol!
Så mike kutra orre,
så fagort göcken gol.

Orren kuttrar och göken galer i den estlandssvenske skalden Ätsve-Mats hyllning till den vackra kustnaturen i Aiboland, Estlands traditionella svenskbygd. Mats Ekman, som han egentligen hette, växte upp på gården Ärtsved i nuvarande Nuckö kommun. Han tillhörde sålunda aibofolke, 'öbofolket' – ett begrepp som på estniska blir rannarootsi, 'kustsvensk'. När Ätsve-Mats skrev sina dikter var estlandssvenskarna ännu ett livskraftigt minoritetsfolk i det självständiga Estland (1918–40).

Före första världskriget brukade man kalla estlandssvenskarna för kustsvenskar, men i dagsläget kallas de estlandssvenskar.
När Estland blev fritt 1991 kunde estlandssvenskarna återvända till sina forna hembygder. Då inleddes också arbetet med att återuppta den estlandssvenska identiteten och det svenska språket. År 1992 återupprättade Estland minoritetslagarna och 2007 fick den svenska minoriteten i Estland en egen kulturförvaltning. En del fick tillbaka sina gårdar och numera har estlandssvenskar och deras ättlingar ofta sommarstugor i Aiboland, flera har också bosatt sig permanent.

Villa Hansons gäststuga på Nuckö

Tekst

Photo by: Sven Arbet

I Tallinn kan man studera svenska på Gustav Adolfs gymnasium som är beläget centralt i staden. Annars kan man bege sig västerut till Nuckö på kusten, där ytterligare ett gymnasium erbjuder svenskspråkig undervisning. Föreningen Svenska Odlingens Vänner har ordnat aktiviteter för ungdomar med estlandssvenskt ursprung och satt upp informationsskyltar runtom i Aiboland.

Kustfolkets kulturcentrum är dock inte i Tallinn utan i Hapsal. Hapsal är en liten stad med ungefär 12 000 invånare, belägen på västkusten. Under sommarmånaderna flockas turisterna till staden som är känd för sina spahotell och stränder.
Det tar en dryg timme att åka dit från landets huvudstad. I Hapsal finns också Aibolands museum som förvaltar och håller estlandssvenskarnas historia vid liv. På Aibolandsmuseet kan man bl.a. se den 20 m långa Aibotapeten, som illustrerar estlandssvenskarnas historia. Det första man ser är årtalet 1294, då de första estlandssvenskarna kom till trakten. Konstverket skapades av en grupp äldre damer som haft museet som mötesplats. Museet är också en av få platser där man fortfarande kan höra någon variant av de estlandssvenska dialekterna.

Estlandssvenska utgör tillsammans med de svenska dialekterna i dagens Finland det dialektområde som kallas östsvenska mål. Estlandssvenskan är långt ifrån ett enhetligt mål och man brukar därför dela in den i fyra dialektregioner. Det finns ett rejält material med bl.a. inspelningar av dialekterna på Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.

Exempel på estlandssvenska lånord:
Kärdla: Kärrdal (största orten på Dagö)
julla: jolle
kepp: käpp
tont: spöke (sannolikt av svenskans tomte)
stormor: 'mormor, farmor'
stiöłp: 'dörrpost'
snysstubak: 'snus'
rokłas: 'harkla sig'

Gården Korsi på Runö.

Photo by: Runö museet

Gammalsvenskby är den ukrainska by där det talats svenska sedan 1700-talet. Det var tsarinnan Katarina den stora som flyttade estlandssvenskar från Dagö till en plats vid nedre Dnepr. Dialekten hölls så intakt genom århundradena att det inte lär ha varit något problem för Dagösvenskar och Gammalsvenskbybor att förstå varandra. I dag är det dock bara ett fåtal svenskättlingar kvar i Ukraina, och få av dem kan mer än ett par ord svenska.

S:t Mikaelskyrka i gamla staden i Tallinn lockar och förenar

Photo by: Wikipedia

Allt fler immigranter från Sverige, finlandssvenskar, estniska svensklärare m.fl. har hittat till S:t Mikaelskyrkan i gamla staden i Tallinn. Att vara församlingsmedlem är inte ett krav eftersom kyrkan öppnar sina dörrar också för övrig svenskspråkig verksamhet.

Uppdaterad senast: 09.11.2018