Svenska arvet i Estland

Källa: Rasmus Jurkatam

Svenska arvet i Estland

Svensktiden i Estland tog sin början 1561 då Sverige övertog staden Reval med omgivande landsbygd vid Finska vikens södra kust. Slutet på perioden inträder när svenskarna kapitulerar inför den ryska övermakten i Riga 1710. Rent formellt förlorade dock Sverige sina Östersjöprovinser i och med Nystadsfreden 1721.

Precis som det finns ett Svenskfinland, finns det också ett Svenskestland, kallat Aiboland. Till Aiboland räknades bland annat Nuckö, Dagö, Ormsö, Runö, Ösel och bygden runt Hapsal på det estniska fastlandet. Genom historien har nordvästra Estlands kusttrakter, i likhet med Finland, haft en bofast svenskspråkig befolkning. Svenskarna kom till Estland på 1300-talet och de flesta blev fiskare eller jordbrukare. De flesta estländare med svenska rötter bodde i kustområdena, men de fanns alltså även i Tallinn. De hade sina egna skolor där undervisningen skedde på svenska, en egen tidning och under Estlands självständighetsperiod under mellankrigstiden även egna ledamöter i den estniska riksdagen. År 1944 flydde merparten av de då drygt 8 000 estlandssvenskarna till Sverige. Vad är då det svenska arvet i Estland och finns ett sådant? Svaret måste, som framgår följande sammanställning, bli att det finns ett arv. Sammanställningen gör ändå långt ifrån anspråk på att vara fullständig. 

Tallinns Domkyrka

Fältherren Pontus De la Gardie ligger begravd i en sarkofag i Tallinns Domkyrka. Kungen Johan III utsåg honom till ståthållare i Estland.

Bild: Tallinna Piiskopilik Toomkirik

TALLINN

Tallinn är den utländska huvudstad som ligger närmast Stockholm, bara 38 mil bort på andra sidan Östersjön. 149 år var Estland en del av Sverige då den mellan år 1561–1710 ingick i det svenska, och på 1500-talet var Tallinn (Reval) Sveriges tredje största stad! Staden är full av minnen från svensktiden.
Tallinns gamla stad är uppdelad i två delar. Den nedre staden, där Rådhustorget ligger, och den övre staden, som kallas Domberget, Toompea på estniska. Däruppe ligger bland annat den lutheranska domkyrkan, där Gustav Vasas syster Margareta sägs ligga begravd. I Tallinns Domkyrka har flera kända svenskar sina gravar. Här ligger t ex fältherren Pontus De la Gardie och hans hustru Sofia Gyllenhielm. Sofia var dotter (utom äktenskapet) till kung Johan III och stammoder till den svenska familjen De la Gardie.

Andra sevärdheter med svensk anknyt¬ning i Tallinn är Nikolaikyrkan, som byggdes på 1200-talet av tyska köpmän från Gotland. Inne i kyrkan, numera ett museum, finns målningen Dödsdansen av Bernt Notke – han som gjort skulpturen S:t Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. I närheten av den långa sandstranden, en bit utanför centrum, ligger också ruinen av S:ta Birgittaklostret, som fått sitt namn efter det svenska helgonet. Pirita ligger ungefär 6 km norr om Tallinns innerstad.
I början av 1400 talet beslöt tre rika köpmän att grunda ett kloster i Tallinns närhet och tillägna det åt den heliga Birgitta. Klosterbyggnaderna färdigställdes år 1436. Bland dem fanns också en stor treskeppig kyrka och klostret var det största i gamla Livland. Vintern 1575 brände och skövlade ryssarna klostret och två år senare ödelades det helt. Alltsedan dess ligger klostret i ruiner vilka kan beskådas i den populära stadsdelen Pirita.

Ett stenkast från den större och mer kända Nikolauskyrkan i Tallinn hittar man en halvt dold liten pärla: S:t Mikaelskyrkan där den svenska församlingen huserade fram till andra världskrigets slutskede. Församlingen bestod till stor del av estlandssvenskar. Under den sovjetiska ockupationen, år 1944-91, användes S:t Mikaelskyrkan som träningslokal för brottare och boxare. Men efter frigörelsen renoverades den, och sedan återinvigningen i början av 1990-talet håller man återigen gudstjänst på svenska.

Hermansborgen i Narva

Historien är ständigt närvarande I Hermansborgen i Narva. Tänk på att här marscherade svenska karoliner!

Bild: Narva Linnus

NARVA

I Narva går gränsen mellan öst och väst. Narva har varit och är en strategiskt viktig gränsstad som under århundraden styrts av olika herrar bl.a. svenskarna.
Mitt i staden byggdes omkring 1670 Stormaktssveriges pampigaste rådhus. Även många vackra och påkostade bostadshus uppfördes av borgare och köpmän vid denna tid. Alldeles intill rådhuset byggdes mot slutet av 1600-talet ett magnifkt börshus, så ståtligt och påkostat att stadens råd klagade hos kungen i Stockholm och sade att Narvas köpmän gripits av storhetsvansinne. Köpmännen svarade med att börshuset var ett bevis på stadens goda ekonomi. Huset blev det sista från svensk era. Idag finns en modern universitetsbyggnad på platsen.

På borggården utanför slottsborgen i Narva återskapas årligen slaget då den svenska kungen Karl den XII attackerade och krossade de tre gånger så starka ryska styrkorna den 18 november år 1700. Narva var och är med sitt läge invid ryska gränsen en mycket viktig stad ur strategisk synpunkt, då man från stadens fästning kunde kontrollera ett stort område av Ingermanland och Estland.
På fältet väster om staden, där Karl XII slog tsar Peters arme i det berömda slaget år 1700 restes den 18 oktober 1936 ett monument till minne av den svenska segern. Det invigdes av kronprins Gustav Adolf. Monumentet bestod av en granitsockel, ritad av stadshusarkitekten Ragnar Östberg, på vilken en avgjutning av Fouquets lejon från Lejonbacken i Stockholm var uppställt. Monumentet hade möjliggjorts genom frivilligt insamlade medel i Sverige. Bronslejonet på Narvas hed blev inte långlivat. Det sköts sönder av sovjetiska styrkor våren 1944. År 2000 fick Narva ett nytt lejon, ett lite mindre men ändå ett minne av den svenska tiden. Den avtäcktes av dåvarande vice statsministern Lena Hjelm-Wallén tillsammans med Estlands försvarsminister. 

Tallinnporten i Pärnu

Bild: Priidu Saart

PÄRNU

Det ståtligaste svenskminnet i Pärnu är utan tvivel Tallinnporten. Den uppfördes på 1690- talet och hette fram till 1710 kung Carl Gustavporten efter Sveriges kung Karl X. Porten uppfördes efter ritningar av Erik Dahlbergs medhjälpare Paul von Essen som var fortfikationsingenjör. En folksaga berättar att Karl XII en gång skulle ha kommit till Pärnu, förföljd av fienden som hade lyckats såra kungen i handen så att den blödde. När kungen kom fram till Carl Gustafsporten var den stängd. Han bultade med sin sårade hand och blev strax insläppt och därmed räddad undan fienden. Kvar på porten blev några kungliga blodfläckar som pärnuborna långt in under förra seklet vårdade genom att varje år måla i dem med rödfärg. Ett annat minne av Karl XII är en hästsko som sitter på huset Riddargatan 21 mitt i Pärnu. Det berättas att hästen tappade skon då kungen raskt red genom staden på väg mot Narva hösten 1700.
Rannahotell byggnaden är från 1937 då Pärnu var svenskarnas Mallorca och den är fortfarande topprankad som ett av de mest framstående byggnadsverken i funktionalistisk stil i Estland.

DAGÖ

Dagö och fyren Kõpu (Dagerort på svenska)- ett av världen äldsta fyrtorn. I över ett och ett halvt sekel – 1563-1721 – var Dagö svenskt. Redan på 1400-talet pratade bönder och fiskare svenska här. Svenskarna erövrade Dagö från Tyska Orden år 1563. Vid erövringen råkade Kõpu/ Dagerort också kliva in i fyrhistorien som den äldsta svenska fyren, men fyren var tänd redan på 1530-talet. Kõpu fyr var en brant pyramid med en väldig brasa på toppen. Under svensktiden stramades reglerna upp. Elden skulle vara tänd 180 nätter om året, sex vakter matade konstant elden och lågan skulle vara en famn – det vill säga nästan två meter – hög. Så småningom – in bit in på 1800-talet – ersattes brasan av oljelampor, men då hade fyren redan slukat nästan all skog på Dagö. 

Konstnären Ilon Wikland, är nog mest känd för att ha illustrerat Astrid Lindgrens böcker. Under kriget bodde hon i Hapsal med sin farmor och farfar i ett litet gult trähus vid kyrkan.

Bild: Jaak Sirp

HAPSAL

De allra flesta svenskar känner igen Ilon Wiklands teckningar av Mio, Karlsson, Madicken och andra. Föräldrarna skildes när hon var 8 år gammal, och hon fick bo hos sin farmor och farfar i Hapsal. Hon var fjorton år när hon kom till Sverige, ett ensamkommande flyktingbarn. 9 september år 1989 var dagen då Astrid Lindgren och Ilon Wikland, illustratör av många av Astrids böcker, besökte staden Hapsal- Haapsalu på estniska. Detta besök berörde många människor vid den tiden. Sedan 2006 finns även "Ilons Sagoland" i Ilon Wiklands barndomsstad Hapsal, alldeles intill tecknarens barndomshem i Gamla stan. Ilon Wikland skänkte större delen (ca 800) av sina originalbilder till estniska staten, som sedan beslutade att inrätta ett museum i Hapsal. Det ligger i ett gammalt hus, med en fantastisk trädgård och det är Haapsalus idylliska trähus med stora träd bakom höga plank som vi hittar i hennes illustrationer. Och ingen kan längre ta miste på varifrån hon hämtade förebilden till Mattisborgen i Ronja Rövardotter. Det är hennes barndoms minnesbild av slottsruinen i Hapsal som hon senare i livet omvandlade till ett sagans rövarnäste.

TARTU

Staden Tartu i sydöstra Estland är landets näst största stad och den äldsta i Baltikum; den omnämndes redan år 1030. Sverige och Gustav II Adolf har haft en stor inverkan på Tartu under 1600-talet när Estland tillhörde Sverige. Exempelvis inrättade Gustav II Adolf en hovrätt och grundade universitetet i staden som är ett av de äldsta i norra Europa. Än idag har Tartu en stark koppling till Sverige, och framför allt till sin systerstad Uppsala. I Tartu finns Uppsalahuset som är en symbol för städernas nära samarbete. 

Nuckö Gymnasium

Nuckö Gymnasium - Noarootsi Gymnasium är en internatskola på västkusten i Estland, ca 100 km sydväst om Tallinn.

Bild: Nuckö Gymnasium Facebook

NUCKÖ GYMNASIUM

På Nuckö norr om Hapsal levde före andra världskriget omkring 2000 estlandssvenskar. I orten Birkas vilken ligger strax söder om Nuckö kyrka låg under mellankrigstiden en estlandssvensk folkhögskola vars verksamhet bland annat finansierades genom bidrag från Sverige. I Nuckö församling verkade under några år på 1930-talet den svenska prästen Sven Danell som i sin bok Guldstrand bättre än någon annan skildrat livet i denna trakt.
Hösten 1944 lämnade nästan alla estlandssvenskar sina hem och därmed tystnade det svenska språket i denna del av Estland. Så småningom försvann också de gamla estlandssvenska byarna. I dag har man upptäckt vilket kulturarv som fanns på Nuckö och myndigheterna har beslutat att ta tillvara de svenska traditionerna i ett gymnasium i Birkas där man i bl.a. studerar svenska som första främmande språk.

Uppdaterad senast: 07.07.2020